Dimma ute och i själen...
Har ni nån gång tänkt på hur sorgset det är med dimma? Det är som om det endast hör hemma på en begravning, el i en skräckfilm el nåt annat lite halvläbbigt? Det var tung Londondimma i morse när jag gick upp. Jag såg knappt ut genom fönstret. Den representerade min sinnestämning kändes det som. Det är en konstig känsla att gå runt och känna sig, liksom bedövad, som att man har ett lager bomull lindad kring hjärnan el nåt liknande. Ingen form av känslor verkar kunna ta sig igenom detta lager. Inte sorg inte ilska men inte glädje heller. Bara detta konstanta lugn. Det är mkt konstigt och ovanligt för mig att vara lugn. Vem som än känner mig kan snabbt konstatera att nåt måste vara fel. Jag är aldrig lugn. Hmmmm.
Nåja, livet lunkar på i sin aldrig stannande takt. Varje dag är en förlorad dag om du inte lever den fullt ut. Jag ska börja tänka så! Hey, det var djupt tänkt!!!
Jag ska börja leva igen, det är mitt löfte till mig själv. Att öppna mig för förändring. Kanske händer nåt bra då!
See ya...
Lovely lovely
Jag fullkomligt älskar bilder med rosor, jag skulle kunna lägga in hur många som helst.
Nåja, livet lunkar på i sin aldrig stannande takt. Varje dag är en förlorad dag om du inte lever den fullt ut. Jag ska börja tänka så! Hey, det var djupt tänkt!!!
Jag ska börja leva igen, det är mitt löfte till mig själv. Att öppna mig för förändring. Kanske händer nåt bra då!
See ya...
Lovely lovely
Jag fullkomligt älskar bilder med rosor, jag skulle kunna lägga in hur många som helst.
Kommentarer
Trackback
