Life as a mum

Jag har precis gjort nånting jätteläbbigt. Jag gav adressen hit till min blogg till nån som jag tycker jätte jätte jätte mycket om. Jag hoppas att han efter att ha läst i den inte är övertygad om att jag är helt snevriden el så! Jag skrev en liten hyllning till honom som jag ville att han skulle se därför fick han adressen idag. Jag är lite feg och rätt så dålig på att förklara hur jag känner så jag vill visa det istället. Men tänk om han har missuppfattat det nu? Det är inte så att jag förväntar mig nånting på stört, inte alls. Jag vill bara att han ska veta hur otroligt mycket han betyder för mig. Jag kan själv inte förklara hur det kommer sig att jag känner så här, så snart efter att vi börjat umgåtts igen. Visserligen har vi känt varann väldigt länge men det har ju alltid varit lite tabu han och jag av vissa orsaker. Nu när jag är fri att känna vad jag vill så känns det så mycket helt plötsligt.

Jag ska inte säga att jag har varit i stånd att känna nånting dom senaste 1,2,3,4,5 fan jag vet inte hur många år tillbaka jag ska räkna. Mitt förhållande med Danne (exet) har inte baserats på kärlek. Man kan likna det vid den kärleken en knarkare känner till sin nästa sil el nåt lika sjukt. Jag kan inte förklara vad det är inom mig som har gjort mig så oförmögen att fatta hur dåligt vårat förhållande var. Eller varför jag tyckte att jag ändå ville vara ihop med honom oavsett hur lågt han än sjönk. Bland allt jag har lärt mig så vet jag att det viktigaste av allt är att har du inte respekt för den du lever med så har du ingenting!!! Så är det bara. Jag har föraktat honom (ibland undermedvetet ibland medvetet) i så många år för att han är så svag, så usel, aldrig aldrig har kunnat stå för någonting han sagt och gjort. Men jag har inte kunnat se det. Jag har precis som så många andra kvinnor i världshistorien trott att sånt här är livet, det blir nog inte bättre än så här. Man spar på de bra stunderna och försöker bortse från de dåliga trots att det smärtar och svider i en när han är dum och elak.

Jag blir så arg på mig själv, jag vill slå mig själv för att jag inte insåg att jag är värd så mycket mer, att jag inte trodde att det fanns något mer för mig därute. Varför varför varför varför är man så rädd? Varför tror man att det inte ska gå att förändra sitt liv? Jag har säkert en miljon frågor till men dom får inte plats här tyvärr.

Efter 14½ års förhållande kom den dagen när jag inte längre ansåg att han har någon rättmätig plats i mitt liv. Han sjönk det sista pinnhålet på ynklighetens stege helt enkelt. Jag vet inte hur pass ärlig jag kan vara här i det fria men efter att ha varit med om slagsmål, miljontals fyllor, otrohet, elakhet så trodde jag verkligen att jag i varje fall kände honom bättre än han känner sig själv men jag hade fel, så fel. Att bli behandlad såsom jag blev var det mest förnedrande i mitt liv och mitt liv har (med en verifierat sinneslabil pappa) inte varit enkelt.

Att höra honom säga det han sa (framför våran äldsta son som bara är 4½ år) var så kallt, så ondskefullt, hade jag inte hatat honom innan så skulle jag ha börjat där och då.

Men allt det här hur illa det än var har nu lett fram till att jag är fri, fri att göra vad jag vill med vem jag vill och det är berusande härligt underbart fantastiskt.
Att känna detta nya spira i mig som bubblor och fjärilsvingar är så obeskrivbart.
Därför skrev jag det där inlägget till honom, för att han ska förstå vad han har gjort för mig, och vad jag har gjort för mig själv...