Finns äkta kärlek?
Den äkta kärleken, kärlek vid första ögonkastet, den absolut rätta för dig, klickögonblicket osv osv. Finns det verkligen??????? Är det nån som kan säga sig veta nåt om det? Har jag så här långt i livet ännu inte varit med om det. När själarna möts och klickar till av igenkännande. El är det bara något som kan upplevas på film el i en bra bok. Jag har fastnat för en författare som heter Nora Roberts, hon skriver verkligen jättebra böcker helt i min smak men jag har hängt upp mig på att männen i hennes böcker är så ................... bra på nåt sätt. För bra, var hittar man män som där. Snygga, charmiga, mjuka, vänliga, rara och talangfulla ofta rika också. HALLÅ!!!! Kom in verkligheten... Så känns det typ. Har aldrig mött en kille som skulle kunna motsvara det där. Jo en möjligtvis (Isabell du vet vem) men även han hade sina fläckar så att säga, vilket i och för sig är bra för perfektion är ju inte något eftersträvansvärt heller (vilket betyder att den killen alltså är ett bra kap).
Tänk om jag har mött min tilltänkta själsfrände men varit för fångad i min otillgänglighet för att fatta det hemska tanke! El om jag möter honom hur ska jag veta att det är just han?
Jag har ingen träning i detta. Jag har varit tillsammans med samma kille i 14 år i höst. Varför då kan jag ibland fråga mig. Av lojalitet el av rädsla. Är jag en förhållandemissbrukare? Är jag en fegis?
Jag tycker mig vara helt ointressant för det motsatta könet, känns som att dom stirrar rakt igenom mig??? Hmmm vad gör jag för fel? Samtidigt tycker jag att det är megajobbigt om man upptäcker att någon försöker typ "flörta" med en. Då blir jag alldeles svettig för jag vet inte hur man gör och så slutar det oftast med att jag gör bort mig totalt. Nu menar jag inte seriös flörtning som leder till otrohet el nåt utan typ vanlig vardagsflört som vissa är så bra på. Jag är då inte en av dom. Jag var ute en gång när jag var typ 20 nåt med mina kompisar. Vi dansade och hade kul men jag blev stående ett tag och bara tittade på dom andra, tänkte ett tag över vilka rötägg som cirkulerade runt dansgolvet men inget att bry sig om då dom i varje fall höll sig borta från mig. Fast å andra sidan så var det ju ingen som verkade vilja prata med mig hmmm undrar varför? Fick svar när en av kompisarna kom bort till mig och väste i mungipan" sluta för fan och blänga så, du ser ju ut som en rabiessmittad pitbull el nåt" Ahh, det var ord och inga visor det.
Tillbaka till det här med kärlek. Jag kan självklart ha lite svårt för att tänka mig att det är nåt jag kommer att få ta del av i någon annan form än nuvarande. Jag har ju två barn. Jag föreställer mig att det är något av ett problem för en annan man. Eller? Finns det män som kan tänka sig att älska en kvinnas barn på det där villkorslösa sättet? Jag är rädd. Rädd att det är försent för mig att ändra mitt liv.
Sådana här tankar bränner tungt i kroppen, dom är jobbiga att tänka och känna så man stuvar undan dom för att orka igenom dagen. Men då och då gör dom sig påminda genom att bryta sig loss som idag för mig.
Har en klump i magen som ligger och mal. Hur gör man för att förändra livet? Hur gör man för att bli lycklig?
Omöjliga frågor att besvara. Bäst jag slutar nu.
Vi ses
(Ett bra ställe att tänka på säkert)
Jag kan säga såhär det finns alltid någon som kommer att vara intreseerad av en, man går runt och tror att det är bara smala, vackra och smarta tjejer som killar vill ha men eg så är det ju inte så. You know, the rest har ju också en partner. Jag tror att du helt enkelt inte tror att du skulle kunna träffa någon, det påverkar ju en själv i hur man är när man träffar killar. Som jag sa till Adam jag tror inte att man kan träffa någon eller få känslor för någon om man själv inte är öppen för det och du som är med Danne är ju lite stängd så att säga. Dessutom tkr jag att du är feg :P
Du tror inte killar vill ha dig men det tror jag,gällande utseendet så gäller det bara att man själv bryr sig lite mer än vanligt. Fast jag bryr u mig även om jag är med Adam, min mardröm är ju att jag ska sluta bry mig för honom, då man hamnar i det där träsket. Jag vill bli uppskattad liksom inte tagen för givet.
Så mitt råd om du nu vill hitta den där killen är att du är öppen för det helt enkelt och inte går runt och tror att det inte finns någon som passar dig. Det behöver ju inte vara perfekt, herregud Adam och jag är inte precis perfekta för varann på alla punkter men det gör oss inget, vi är lyckliga för det. Det är ju vad man gör det till elhur.
En sak till, jag tkr inte man ska leta efter ngon som är "perfekt" man ska leta efter någon som kan göra saker för dig som du själv inte kan. Ta carro och magnus, hon är galen och han är lugn. Dem fyller i varandras luckor, så ska det vara enligt mig. Sen kan det inte skada om man har några gemensamma intressen.
ja vad skall jag tillägga du vet hur maken min är och hur jag är två helt olika personligheter men det går ändå
inte kärlek vid första ögonkastet men i sommar har det varit vi i 11 år...
man måste ge och ta helt enkelt och tyvärr ibland svälja de negativa för man är ju inte alltid så positiv i alla lägen...
kämpa på vännen!
Vet du det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. Oavsett hur du väljer att öeva, för i slutändans ka man kunna se sig själv i spegeln och älska det man ser.
Angående själsfränder så tror jhag på det. jag är gift med min man. Första gången jag såg honom var jag 15 år och jag visste aTT det var min man att jag skulle leva med honom. Men tro mig vägen dit var inte spikrak eller smärtfri. Men vi älskar varandra och jag kan inte se mig med någon annan.
Och det är klart att det finns män som kan älska dina barn. Du skulle ju kunna älska din mans barn om du träffade någon med barn eller hur... Dessutom barn är underbara och det är svårt att inte älska dem...
Jag förstår att det känns jobbigt ibland när du har sådana tankar men kom ihåg att alltid följa ditt hjärta.
Kram
