Vårsol skänker ingen glädje
Den är bilden gjorde jag till min mammas födelsedag istället för ett kort. Ramade in den också, så det blev en kombinerad present/kort. Smart va? Naturligtvis älskade hon den!
E dom inte sockertoppssöta???????????
Jaha, jag började dagen idag med att bråka! Kul va? HATA KARLAR säger jag bara. Jag har överlag rätt så svårt för det motsatta könet har jag märkt. Jag kan inte låta bli att reta mig på typ allt dom gör. Hmm, undrar om det behövs terapi för att komma över det? Illa isåfall.
Jag vill åka bort! Utan barn, utan karl framför allt, utan några förpliktelser. Jag är så mamma-skadad att jag inte kan sitta ner och bara vara hur mkt jag än försöker. Någonting driver mig att stiga upp, göra nåt nyttigt, städa el plocka tvätt el diska el el el osv osv osv osv osv. Jag kan inte slappna av! Suck, skadad som jag sa. Ska det nånsin bli bättre?
Det är en stor och existensiell fråga, ska livet någonsin bli bättre el ska livet aldrig bli bättre än såhär? Är det verkligen meningen att jag inte har rätt till att få ett bättre liv, har jag inte rätt till det jag vill ha? Varför är det jag vill ha så ouppnåeligt. Ganska basic önskningar men oj vad problem dom ställer till med tydligen.
Jag vill ha ett lugnt och stillsamt och förutsägbart liv, jag vill veta att mitt förhållande är stabilt och klarar stormar, att det finns en grundkärlek som mynnar ut i respekt och tillit (det börjar låta för sockersmörigt för en cyniker som mig, men hey det är ju en önskan right). Jag vill veta att personen ifråga faktiskt är nöjd med sitt liv och inte sitter och planerar nästa steg, jag vill inte behöva oroa mig för att pengarna ska räcka till el hur dom ska räcka till om andra parten helt plötsligt drar. Jag har två barn att ta hand om, vem ska då hjälpa till med det?
Det må va hänt att detta låter jättedåligt men vad göra, jag har ett dåligt liv, varför skriva nåt annat om det är så! Varför ljuga?
Jag fyller 30 nästa år. Jag känner krisen komma krypande redan nu som en kall isvind i nacken. Hemska tankar viskar ord i mina öron när jag helt ensam. Vad har du gjort av ditt liv? Av allt du ville göra vad har du gjort? Den respekten du ville ha av en man har du fått den? Var är din respekt för dig själv? Är du lycklig.............?
Dessa tankar skakar man av sig genom att dammsuga lite. Då hör man inte viskningarna.
Fortsättning följer.
Den här gjorde jag i förgår. Jag blir lycklig av att se på den.
E dom inte sockertoppssöta???????????
Jaha, jag började dagen idag med att bråka! Kul va? HATA KARLAR säger jag bara. Jag har överlag rätt så svårt för det motsatta könet har jag märkt. Jag kan inte låta bli att reta mig på typ allt dom gör. Hmm, undrar om det behövs terapi för att komma över det? Illa isåfall.
Jag vill åka bort! Utan barn, utan karl framför allt, utan några förpliktelser. Jag är så mamma-skadad att jag inte kan sitta ner och bara vara hur mkt jag än försöker. Någonting driver mig att stiga upp, göra nåt nyttigt, städa el plocka tvätt el diska el el el osv osv osv osv osv. Jag kan inte slappna av! Suck, skadad som jag sa. Ska det nånsin bli bättre?
Det är en stor och existensiell fråga, ska livet någonsin bli bättre el ska livet aldrig bli bättre än såhär? Är det verkligen meningen att jag inte har rätt till att få ett bättre liv, har jag inte rätt till det jag vill ha? Varför är det jag vill ha så ouppnåeligt. Ganska basic önskningar men oj vad problem dom ställer till med tydligen.
Jag vill ha ett lugnt och stillsamt och förutsägbart liv, jag vill veta att mitt förhållande är stabilt och klarar stormar, att det finns en grundkärlek som mynnar ut i respekt och tillit (det börjar låta för sockersmörigt för en cyniker som mig, men hey det är ju en önskan right). Jag vill veta att personen ifråga faktiskt är nöjd med sitt liv och inte sitter och planerar nästa steg, jag vill inte behöva oroa mig för att pengarna ska räcka till el hur dom ska räcka till om andra parten helt plötsligt drar. Jag har två barn att ta hand om, vem ska då hjälpa till med det?
Det må va hänt att detta låter jättedåligt men vad göra, jag har ett dåligt liv, varför skriva nåt annat om det är så! Varför ljuga?
Jag fyller 30 nästa år. Jag känner krisen komma krypande redan nu som en kall isvind i nacken. Hemska tankar viskar ord i mina öron när jag helt ensam. Vad har du gjort av ditt liv? Av allt du ville göra vad har du gjort? Den respekten du ville ha av en man har du fått den? Var är din respekt för dig själv? Är du lycklig.............?
Dessa tankar skakar man av sig genom att dammsuga lite. Då hör man inte viskningarna.
Fortsättning följer.
Den här gjorde jag i förgår. Jag blir lycklig av att se på den.
Kommentarer
Postat av: maya
vågar jag uttala mig?
hur som jag åker gärna bort från mammatjänsten ett tag jag med!
när drar vi?
ha ha mammor på rymmen...
Postat av: isabell
Så nu fick du dig ett lååångt mail. Puh, det gör ont i fingrarna. glöm inte att läsa och svara på det.
Kom på en sak. OM han frågar vem det är du "pratat" med och smidit planer. Säg bara att det är jag och att vi vill ses för att vi typ aldrig ses nu när jag bor här. Det kan vara kul att det inte blri som med carro, henne känns det som att man inte känner längre. Bra svar tkr jag :P
Postat av: Chissra
Följ ditt hjärta då kommer du aldrig fel...
Angående resa bort... Åk med en väninna eb weekend. Det är jättebra att koppla av från mammmarollen....
Trackback
